Lasermannen

Jag har läst boken ”Lasermannen” av Gellert Tamas. Det är en historia om Sverige som skildrar en ny sorts kriminalitet som växte sig stark under början av 1990-talet. Det är också en berättelse om en man som skjuter människor med utländsk härkomst där polisarbetet, politikernas synsätt och mediebevakningen hamnar i handlingens centrum.

Boken är en skönlitterär berättelse om John Ausonius ”Lasermannen” men beskrivs som en historia även då jag fortfarande tycker den är en del av verkligheten. Kanske är detta ett synligt sätt för oss läsare att känna på den ”nya journalistiken”, att man blandar traditionell journalistisk med skönlitterär berättarteknik.

Författarens frihet att hitta på historier i all ära… Men berättelser som baseras på en verklig händelse blir som journalistiken, verklig och verklighetstroget. Problemet med att utge sig för att vara objektiv bortfaller då jag funderar över innehållet. Det oundvikliga gör sig synligt, då det inte finns något objektivt. Det subjektiva tar över i vad som valts in och bort från det litterära verket.

Det kan ses som en enorm fördel att journalistiken blir litterär så länge som den håller sig inom ramen av verklighet. Den får därmed inlevelse, dramatik och dragningskraft. När litteratur däremot blir journalistisk är dilemmat att den alltid nästan måste vara verklig för att behålla sin attraktion.

Lasermannen är inte bara en berättelse. Vi träffar också en person som levde i en värld med övertygelsen om det han gjorde var gott. Svensk politik blev mer och mer främlingsfientlig och ”Ny demokrati” etablerade sig. Kanske var detta en omedveten start på det ”Monster” som med en vriden uppfattning spred skräck bland Stockholms invånare.

Mediebilden var att Ausonius var ett ”monster” som regerade i Sveriges huvudstad. Boken berättar att monstret ”människan” hade en barndom med vänner och familj men oturen gjorde att han råkade komma snett i livet. Kanske är det friheten i den nya journalistiken som får oss att känna en viss medkänsla, av ett oförlåtligt beteende, ur bokens skildring av Lasermannen.

Boken försvinner in i kriminella personligheter och dess offer, politiker och poliser. Den största styrkan är att berättelsen handlar om något större än bara ett odjur; att Sverige också befinner sig i en omtumlande tid.

Boken greppar tag i individer och sätter färg på verkligheten och enligt mig är det ett bra sätt att ge berättelsen en nyans av inlevelse och trovärdighet.