Jag har läst boken ”Lasermannen” av Gellert Tamas. Det är en historia om Sverige som skildrar en ny sorts kriminalitet som växte sig stark under början av 1990-talet. Det är också en berättelse om en man som skjuter människor med utländsk härkomst där polisarbetet, politikernas synsätt och mediebevakningen hamnar i handlingens centrum.
Boken är en skönlitterär berättelse om John Ausonius ”Lasermannen” men beskrivs som en historia även då jag fortfarande tycker den är en del av verkligheten. Kanske är detta ett synligt sätt för oss läsare att känna på den ”nya journalistiken”, att man blandar traditionell journalistisk med skönlitterär berättarteknik.
Författarens frihet att hitta på historier i all ära… Men berättelser som baseras på en verklig händelse blir som journalistiken, verklig och verklighetstroget. Problemet med att utge sig för att vara objektiv bortfaller då jag funderar över innehållet. Det oundvikliga gör sig synligt, då det inte finns något objektivt. Det subjektiva tar över i vad som valts in och bort från det litterära verket.
Det kan ses som en enorm fördel att journalistiken blir litterär så länge som den håller sig inom ramen av verklighet. Den får därmed inlevelse, dramatik och dragningskraft. När litteratur däremot blir journalistisk är dilemmat att den alltid nästan måste vara verklig för att behålla sin attraktion.
Lasermannen är inte bara en berättelse. Vi träffar också en person som levde i en värld med övertygelsen om det han gjorde var gott. Svensk politik blev mer och mer främlingsfientlig och ”Ny demokrati” etablerade sig. Kanske var detta en omedveten start på det ”Monster” som med en vriden uppfattning spred skräck bland Stockholms invånare.
Mediebilden var att Ausonius var ett ”monster” som regerade i Sveriges huvudstad. Boken berättar att monstret ”människan” hade en barndom med vänner och familj men oturen gjorde att han råkade komma snett i livet. Kanske är det friheten i den nya journalistiken som får oss att känna en viss medkänsla, av ett oförlåtligt beteende, ur bokens skildring av Lasermannen.
Boken försvinner in i kriminella personligheter och dess offer, politiker och poliser. Den största styrkan är att berättelsen handlar om något större än bara ett odjur; att Sverige också befinner sig i en omtumlande tid.
Boken greppar tag i individer och sätter färg på verkligheten och enligt mig är det ett bra sätt att ge berättelsen en nyans av inlevelse och trovärdighet.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
3 kommentarer:
Hej,
Har läst ditt inlägg och håller med dig om att "objektiviteten" faller bort i dessa sammanhang. Men jag tänker att journalister inte alltid måste vara objektiva för att kunna göra ett inlägg i samhällsdebatten.Fallet med lasermannen är ett perfekt exempel på detta. Den tog debatten längre än vad journalister kunde göra i sitt begränsade tidningsutrymme.
Dessa sammanhang? Ingen förutom författaren har vetskap om det egentliga "verkliga" innehållet vid skrivandet av en skönlitterär utgåva. Journalister är vekligen inte obejektiva enligt mig, makt styr det journalistiska samhället! Boken kan vara en förlängd version av artikeln om Lasermannen men faktum kvarstår. Det som skrivs och publiceras förblir en gåta om det verkliga.
Mikael,
jag tycker du ger en mycket intressant och bra beskrivning av Lasermannen. Jag har inte läst boken (sett filmen) men blir nyfiken på att läsa den efter dina ord. Detta med medkänsla för människan, att det får komma fram att han även är en människa.
Det är intressant att du beskriver Ausonius i förhållande till världen utanför, och hans egen bakgrund.
Håller med om att blandningen av traditionell journalistik och skönlitterär berättarkonst är det som gör det synligt för oss läsare. Att detta är new journalism.
Viktigt för detta är, enligt mig, att författaren är noga med att skriva det i boken - att historien är sann, baserad på sann händelse, hans subjektiva bild av en sanning etc. Så att man som läsare inte blir lurad.
/åsa
Skicka en kommentar